Utvandraren

Varför är alla så jävla aktiva på Svenskar i Oslo? Norrmännen är också kula. Varför måste man gruppera sig så jävulusiskt.

Idag har jag vaknat, kokat kaffe och druckit kaffe. Sedan lyckades jag återuppliva min slaktade iPod och hitta min borttappade kamera. Karma för något? För vaddå? Jag är väl inte så jävla snäll att jag förtjänar det liksom. Men tack i alla fall.

Jag tror på det goda i människan. Att alla egentligen vill väl. Men det är så sjukt jävla fucked up att tänka så, för det innebär ju att alla som är riktigt jävla dumma i huvudet någon gång i livet har gjort ett val. Nej, nu vill jag inte vara snäll längre. Nu vill jag bli en riktigt jävla elak jävel, för att rätta till balansen. Jaha. Alternativet är att människor föds mer olika än uppenbara genetiska skillnader, som hudfärg och kroppsform. Att man kan födas elak. Det är också en jävligt störd tanke. Att några av dom ungarna som ramlar ut ur sina mödrar tar en första titt på världen, ser en stor hårig fitta och tänker "Mums! Sådana ska jag börja trycka in min pillesnopp i utan att tjejen vill det. Fan vad trevligt. Helt rätt framtid för mig, känner jag." Och det är en jävligt äcklig tanke. Så frågan är ju. Varför tänker jag alls? Överhuvudtaget. Min hjärna är överbelamrad med gamla sorger och hemskheter som jag egentligen borde tänka på. Och här sitter jag och funderar på helt andra grejer. Folk borde kanske sluta prata med mig om sina problem, så att jag kan ta tag i mina egna. Men då skulle jag känna mig som en dålig människa, och då kommer det tillbaka igen. Ruta ett. Ruta noll kanske till och med. Ibland, när jag har otur, är det ruta minus 35.

Hade en diskussion med en killkompis. Frågade helt spontant om han skulle kunna runka till Facebookbilder. Typ en tjej han gillar, och runka till den bilden. Det gör han och hans kompisar redan, sa han. Att en Facebookbild kan fastna i näthinnan på det sättet liksom. Inte alls omöjligt att han gjort det till en bild på mig. Too much information. Okej. Så nästa gång du ska rycka i åderpålen. Dra i snöret. Banka bävern. Tänk på den här bilden då.

Mitt rum är en bubbla. Ett skyddande hölje dit inga gäster kommer oinbjudna. Min säng är inte en plats att lägga sig, det är en plats att landa. Täcket värmer på vintern och försvårar myggornas gedigna arbete att äta upp mig om de ljusa sommarnätterna. Efter dessa nätter släpper mitt lilla fönster in det dagsljus jag behöver för att vakna. Dörren på glänt förser mig med ljuv kaffedoft och oförsiktiga helhjärtade kompisskratt. På golvet ryms mina kläder och ligger som på utställning. Brädorna fungerar som nattduksbord och garderob, med gamla tekoppar fulla med fimpar och vattenglas med Resorbrester. Där har jag spritt Alvedon som gräsfrön.

På min kudde syns spår av alla jobbiga nätter. Läppstift och ögonbrynspenna. Skulle jag ta en tugga skulle den säkerligen smaka parfym och salt med en hint av tandkräm. Lakanet är skrynkligt, och jag är obeslutsam till orsaken. Har jag ensamt knutit ihop mig, eller har en besökare hjälp till? Jag vet inte. Jag vet väldigt lite. Här inne behöver jag inte veta någonting. Jag tycker om mitt lilla utrymme. Här har jag älskat. Bråkat. Gråtit. Kramats. Skrattat. Sjungit. Spelat. Hatat. Spytt. Mitt eget jävla lilla krypin liksom.

Jag saknar solen så mycket. Så otroligt mycket. Vill typ lägga mig ner på marken och självdö. Så sinnessjukt deppig blir jag i vintertider. Vissa dagar känns det helt ohanterligt. Hade jag fått se lite dagsljus hade jag kanske orkat lite mer.

Jagärlitekärimittliv. Ävenomjaginteharpojkvänvillahundochvolvo. Sägingettillnågon. Detkanskestartarrevolution.