Utvandraren

Jag kommer bli nykterist i framtiden, det vet jag. Mina föräldrar slutade röka, snusa och dricka när jag kom till världen. En sån mamma tänker jag också bli. En förebild. Men först måste jag få bli färdig med mitt festande. Man kan inte vara en förebild om man aldrig upplevt motsatsen till vad man predikar. Jag måste ha några månader av snefyllor och rökhosta innan jag bestämmer mig för att slå mig ner och kanske sluta fly undan ångesten med öl och Marlboro Gold. För det är nog den som driver mig mest, skulle jag tro. Ångesten. Den driver mig till att göra så mycket som möjligt. Och det är bra. Oftast. Jag får träffa så mycket människor, göra så roliga grejer och se så mycket saker. Jag får skratta så mycket och gråta så ofta. Jag får känna och leva och må som jag vill. Det är bra. Oftast.

Idag har jag bara lite standard bakisångest. Vi sov tre timmar innan jag, Mallan, Malin, Emil och AK drar oss mot Aker brygge för att hitta en båt att hoppa på. Se någon ö utanför staden. Så vi köpte mat och engångsgrill, hoppade på en färja och grillade vid havet. Jag och Mallan var minsann fortfarande fulla så vi fortsatte dricka öl för att hålla baksmällan på avstånd. Med Emils arm runt axlarna och en lätt rödbränd nästipp strålade jag ikapp med solen och njöt av bästa vännernas sällskap, en sommarvarm dag i april.