Kollektivliv
Någon i mitt kollektiv har slurpat daggmaskar från marken och sköljt ner med rödvin. Någon har klöst bort ett födelsemärke och plötsligt stått med det i handen. Någon har en ohälsosam fascination av finnar. Någon har stekt myror i coca cola och ätit. Någon har sprängt en finne i hissen som fastnat på spegeln, och sedan lämnat den där.
Fattar inte
Varför är alla så jävla aktiva på Svenskar i Oslo? Norrmännen är också kula. Varför måste man gruppera sig så jävulusiskt.
Om det är någon som har undrat vilka människor jag spenderar mina dagar med här i Oslo, så har vi de flesta idioterna här
Idag
Idag har jag vaknat, kokat kaffe och druckit kaffe. Sedan lyckades jag återuppliva min slaktade iPod och hitta min borttappade kamera. Karma för något? För vaddå? Jag är väl inte så jävla snäll att jag förtjänar det liksom. Men tack i alla fall.
Det där valet man gör
Jag tror på det goda i människan. Att alla egentligen vill väl. Men det är så sjukt jävla fucked up att tänka så, för det innebär ju att alla som är riktigt jävla dumma i huvudet någon gång i livet har gjort ett val. Nej, nu vill jag inte vara snäll längre. Nu vill jag bli en riktigt jävla elak jävel, för att rätta till balansen. Jaha. Alternativet är att människor föds mer olika än uppenbara genetiska skillnader, som hudfärg och kroppsform. Att man kan födas elak. Det är också en jävligt störd tanke. Att några av dom ungarna som ramlar ut ur sina mödrar tar en första titt på världen, ser en stor hårig fitta och tänker "Mums! Sådana ska jag börja trycka in min pillesnopp i utan att tjejen vill det. Fan vad trevligt. Helt rätt framtid för mig, känner jag." Och det är en jävligt äcklig tanke. Så frågan är ju. Varför tänker jag alls? Överhuvudtaget. Min hjärna är överbelamrad med gamla sorger och hemskheter som jag egentligen borde tänka på. Och här sitter jag och funderar på helt andra grejer. Folk borde kanske sluta prata med mig om sina problem, så att jag kan ta tag i mina egna. Men då skulle jag känna mig som en dålig människa, och då kommer det tillbaka igen. Ruta ett. Ruta noll kanske till och med. Ibland, när jag har otur, är det ruta minus 35.
Runkmaterial
Hade en diskussion med en killkompis. Frågade helt spontant om han skulle kunna runka till Facebookbilder. Typ en tjej han gillar, och runka till den bilden. Det gör han och hans kompisar redan, sa han. Att en Facebookbild kan fastna i näthinnan på det sättet liksom. Inte alls omöjligt att han gjort det till en bild på mig. Too much information. Okej. Så nästa gång du ska rycka i åderpålen. Dra i snöret. Banka bävern. Tänk på den här bilden då.
MMMMM
GUDVADSKÖNTATTDETÄRMÖRKTOCHKALLT. Eller inte.
Jag tycker om små utrymmen
Mitt rum är en bubbla. Ett skyddande hölje dit inga gäster kommer oinbjudna. Min säng är inte en plats att lägga sig, det är en plats att landa. Täcket värmer på vintern och försvårar myggornas gedigna arbete att äta upp mig om de ljusa sommarnätterna. Efter dessa nätter släpper mitt lilla fönster in det dagsljus jag behöver för att vakna. Dörren på glänt förser mig med ljuv kaffedoft och oförsiktiga helhjärtade kompisskratt. På golvet ryms mina kläder och ligger som på utställning. Brädorna fungerar som nattduksbord och garderob, med gamla tekoppar fulla med fimpar och vattenglas med Resorbrester. Där har jag spritt Alvedon som gräsfrön.
På min kudde syns spår av alla jobbiga nätter. Läppstift och ögonbrynspenna. Skulle jag ta en tugga skulle den säkerligen smaka parfym och salt med en hint av tandkräm. Lakanet är skrynkligt, och jag är obeslutsam till orsaken. Har jag ensamt knutit ihop mig, eller har en besökare hjälp till? Jag vet inte. Jag vet väldigt lite. Här inne behöver jag inte veta någonting. Jag tycker om mitt lilla utrymme. Här har jag älskat. Bråkat. Gråtit. Kramats. Skrattat. Sjungit. Spelat. Hatat. Spytt. Mitt eget jävla lilla krypin liksom.
På min kudde syns spår av alla jobbiga nätter. Läppstift och ögonbrynspenna. Skulle jag ta en tugga skulle den säkerligen smaka parfym och salt med en hint av tandkräm. Lakanet är skrynkligt, och jag är obeslutsam till orsaken. Har jag ensamt knutit ihop mig, eller har en besökare hjälp till? Jag vet inte. Jag vet väldigt lite. Här inne behöver jag inte veta någonting. Jag tycker om mitt lilla utrymme. Här har jag älskat. Bråkat. Gråtit. Kramats. Skrattat. Sjungit. Spelat. Hatat. Spytt. Mitt eget jävla lilla krypin liksom.
....aaaaand press PLAY
Nu är det en jobbig en. Det är jävligt drygt att vara människa. Så jag bestämde mig helt enkelt för att ha lite DJ-kurs och bli DJ.
Stolt vegetarian.
Keep on the sunny side, always on the sunny side
Jag saknar solen så mycket. Så otroligt mycket. Vill typ lägga mig ner på marken och självdö. Så sinnessjukt deppig blir jag i vintertider. Vissa dagar känns det helt ohanterligt. Hade jag fått se lite dagsljus hade jag kanske orkat lite mer.
Autocorrect
"Earth" without "art" is just "eh".
Jagärlitekärimittliv. Ävenomjaginteharpojkvänvillahundochvolvo. Sägingettillnågon. Detkanskestartarrevolution.
Internet är tillbaka, och kylan har nått Oslo
Jag, Anna-Karin och Emil ska skriva en bok. En helt seriös, riktig bok. Som vi ska få bunden och såld. Vår bok kommer bli en fantastisk berättelse om tre ungdomar som vuxit upp i ett gudlöst sekuläriserat samhälle där utseende och status spelar en enorm roll. Tre vanliga ungdomar som vuxit upp i en liten norrländsk universitetsstad, där temperaturen och vintermörkret slitit ut oss i över tjugo år. Längre bort från djungeln och regnskogen kunde man inte komma. Vi ska då ta våra kameror, anteckningsblock och Resorbtabletter och ge oss ut på en långresa. En resa för att träffa människor som inte kunde brytt sig mindre om Guccipucci och hösttrender. Människor som dedikerar sina liv åt naturen. Använda våra hårt ihopjobbade Norgepengar, lämna dekadensens huvudstad för att träffa nya folkslag. Vi vill skriva en bok om våra möten och alla kulturkrockar det innebär. Ta oss runt i världen och förhoppningsvis hitta någon form av harmoni. Jag är trött på köttmarknaden och vikthetsen, jag vill prata med hungriga barn och människor som anpassat sig efter djungelns lag. AK och Emil tar bilder, och jag skriver. Kanske ingen vill trycka den, eller ens läsa den. Men vilket fantastiskt arv till våra barn.