Utvandraren

Har jag och Axel gått en promenad och myst. Det tog en timme och sen kände jag mig hel igen. Idag har jag städat badrummet för första gången på flera månader. Det tog två timmar och sen var allt rent igen. Ge det bara lite tid så går det.

Idag har jag bara legat hemma och käkat. Sen när min mat var slut gick jag till caféet där jag jobbar och köpte nötter. Och popcorn. Och kaffe. Sen gick jag hem och åt kakor. Mitt kaloriintag för två veckor framöver på en dag. Kickass. Det var trevligt. Ibland på bakfyllan är jag ett bottenlöst hål som måste fyllas av de sockrigaste fetaste ting. Ändå har jag gått ner åtta kilo sedan jag slutade med mina p-piller. Jävla hormonjävlar. Vart for mina bröst? Jag hade e-kupa nyss. Nu klämmer jag ner mig i en c-kupa. Tur att dom fortfarande sitter på rätt ställe och är snygga i alla fall. Jag skjuter gärna upp på påstuttarna några år till. Jag ska fylla dom med kakor så att jag återigen får gå före i krogkön.

Oslo är en karusell. Ett spektakel. Det passar en rastlös person som mig väldigt väl. Egentligen. Man måste bara kunna trycka på pausknappen och stanna en sekund. Annars blir det lätt fest varje kväll, bakfylla varje morgon och ett paket cigaretter om dagen. Man får helt enkelt ta det lilla lugna ibland och bara njuta av faktumet att det finns saker att hitta på dygnet runt.

En gång i tiden var jag duktig på att blogga. Jag hade en stor blogg som underhöll ibland upp till flera tusen människor per dag. Människor knappade in den kitschiga bloggadressen för att läsa om mina småstadseskapader och nästanäventyr. Jag älskade det för jag älskar ju att skriva. Inget löfte ges nu att denna bloggen kommer få mer uppmärksamhet från min sida, men jag ska i alla fall skärpa mig och börja skriva lite roligare. Så att ni trogna läsare (läs: uttråkade släktingar och stalkers) får LITE intressantare ströläsning.

Idag satte jag in en kopparspiral i min livmoder. Det gjorde skitpissjättemegaont, men nu kan jag inte bli med barn på fem år. Kickass! Inga jävla hormoner, inga piller man måste komma ihåg. Ingenting. Bara fem minuters lidande och sen några timmars mensvärk. Hur. Bra. Som. Helst. Skickade ett sms till ze bass (personalchefen) att jag klarat mig fint och att jordmor (barnmorskan) tyckte att jag var gjord av stål. Hon svarade "GRATULERER, STÅLFITTAN!!!".

luktar soppa. Kycklingsoppa. Jag har lagat kycklingsoppa på jobbet idag. På byttan med rester skrev jag till vegetariankollegan "Akta dig Anton. Det är dött djur i den här."

Jag har många bästa vänner. Jättemånga faktiskt. Det säger jag inte för att påstå att jag är populär, utan för att folk alltid undrar varför jag presenterar så många som "min bästa vän". Jag tror inte att man måste ha en bästa vän och att man måste hitta en ny om den förra försvann. Min teori är väldigt enkel. När du säger hej till någon på stan är det en bekant. Om du kan stanna och snacka är det en kompis. Om ni kan hänga ensamma är ni vänner, och det är nu det blir intressant. I varje bästisars relation har man haft ett fint viktigt samtal som fått en att inse att man håller av varandra ordentligt. Det är ofta på kvällstid, man är ensamma och man pratar och pratar och pratar och pratar och klickar som fan. Då är man bästisar sen. När man har haft den där fantastiska kvällen. Vissa vänner kommer och vissa vänner går men de flesta bästisar består. När man får vara sig själv.

Igår hamnade vi på en fest. Jag Emma Axel Emil. Fyra svenskar, en massa norrmän. Vet ni vad som var så speciellt med den här festen? Vi skulle dricka upp tusen liter öl från en bar som skulle byta tank. TUSEN. LITER. ÖL! Jag som tänkte vara nykter ett tag. Men vem följer INTE med på en fest när man blir erbjuden tusen liter öl.

Imorgon åker jag tillbaka till Oslo. Det känns sorgligt och kul. Jag kommer sakna mammapappabjörn. Det är min fina familj. Kul för att jag har saknat mina vänner. Fan att livet är som ett jävla löpband och aldrig får man hoppa av.