Utvandraren

Varför tar folk en aldrig på allvar? När man redan i början av flörten förklarar att man absolut inte vill ha ett förhållande och att man inte kan laga mig, då jag faktiskt inte är trasig. Jag är bara en tjugoettåring som inte längtar efter en familj. Jag tycker inte om trygghet. Jag har vantrivts i alla förhållanden jag någonsin haft. Självvald singel, och en glad sådan. Jag drömmer inte om myskvällar i soffan med lösgodis och kramfest. Jag drömmer inte om att sova och vakna med en till person i sängen. Jag drömmer inte om parmiddagar, handhållning och kompromisser. Jag gillar att ha soffan och sängen för mig själv. Äta middag ensam så att det inte spelar roll om man smaskar. Ha mina händer för mig själv så att de slipper bli svettiga och kladdiga. Skapa egna lösningar på egna problem.


Det här är ju ingen ovanlig ståndpunkt. 99% av alla tjugoettåringar jag känner tänker ju samma sak. Men just dom killarna jag träffar är så jävla seriösa och giftassugna. Kanske borde träffa killar i min egen ålder istället. Aja. Än så länge, bara låt mig vara. Jag är en bra kompis. Njut av det istället.