Oslo än så länge
Tänkte dra en snabb uppdatering för er som inte har Skypedejtat mig än. Är onödigt trött idag så ursäkta dankheten på texten. Egentligen är jag lycklig, idag är jag bara hängig.
Första veckorna var ren jävla eufori. Ny stad, nya chanser. Efter två månaders arbetslöshet i Umeå var jag less på att skräpa omkring och var beredd att börja på nytt. Varför inte i ett nytt land? Vi drack vin, träffade folk och började komma tillrätta. Efter två veckors jobbsökande fick jag jobb på en kafékedja vid namn BIT, där de flesta tjejer verkar börja här i Oslo. Att jobba på kafé har alltid varit lite av en romantiserad dröm för mig. Jag lärde mig göra espresso och kan göra en latte på under en minut. Av någon anledning har jag alltid velat kunna, och här sitter man nu och kan. Heja Oslo.
Tack och lov blev jag placerad på en liten mysig butik belägen precis vid Karl Johan där jag träffade underbara arbetskamrater och fick lite norsk arbetslivserfarenhet. Dock är vi brutalt underbemannade och arbetsdagarna blev långa samt många. Det slet rätt rejält på en redan ganska omtumlad person och en inte helt oväntad svacka fick mig att sova dåligt. När jag sover dåligt äter jag dåligt, och när jag äter dåligt får jag ångest. När jag får ångest kan jag inte sova, och hela den onda cirkeln bara sluter sig. När de efter några veckor ringde från mysiga Café Sør började jag provjobba där för en eventuell heltidsanställning, och plötsligt jobbade jag sju dagar i veckan. Tio till tolv timmar per dag sju dagar i veckan ger inte mycket utrymme för övrigt liv, och det hela har eskalerat i ett frenetiskt kaffedrickande och onödiga mängder cigaretter.
Nu har jag dock fått heltidsanställning på underbara Sør och imorgon är min sista dag på BIT. Onsdagen är början på en ny tillvaro med alldeles lagoma mängder kaffe och nikotin tänkte jag mig. Café Sør är som en stor familj och jag känner mig sjukt välkommen. Visst, jobbar man på kafé tjänar man inte 150 kronor i timmen, men sedan när har jag varit en person som fokuserar mer på pengar än livskvalitet? Jag tänker inte slita ut mig på ett jämarns lager och packa lådor när jag på Café Sør får chansen att hitta ett litet hem. Så jag tänker bli bartenderbaristakock och leva livet istället. Plus att jag får megarabatt på öl, och sen när har jag med gott samvete tackat nej till en stor stark?
Vi lever gott här och svackan har gått över. Visst längtar jag hem ibland men jag vet att jag gjorde rätt som flyttade. Vi har hittat jävligt fina människor att umgås med här och även om ingen kan ersätta de gamla vännerna så finns det ju alltid plats för fler. Hjärterum har vi inte ont om.
Många undrar hur jag klarar språket. Alldeles utmärkt, tackar som frågar. Har alltid varit besatt av dialekter och språk, så skillnaden är inte så sjuk som man kanske skulle kunna tro. Vem fattar inte vad sykkel betyder?
Puss och sånt.
Jobbet
Kliver upp klockan fem för att dra till jobbet. Klockan fem. Idag och imorgon är sista dagarna på BIT innan jag byter jobb till underbara Café Sør.
Yumyum
När chipsen är slut tuggar jag torra nudlar för att tillfredsställa mitt bakisbegär. Typiskt oslianer, tager vad man haver.
Här vet folk bara det du berättar för dom.
En skön sak med den här staden är att ingen här kände mig. De känner mig. De har inte den minsta jävla aning om all skit jag gjorde under gymnasiet, vilka hjärtan jag krossade och hur många som har sårat mig. Här har jag inget bagage. Jag är Tove Andersson. Precis lika blond. Precis lika galet ölhungrig, onödigt positiv, grabbtokig och gnällig men otroligt annorlunda mot mitt umiska jag. Här får jag vara den jag vill vara just idag. Ingen känner till mina hemligheter och mina skelett ligger tryggt i garderoben. Förra veckans strul är inte bästisens ragg från högstadiet eller mammas kompis sons bästa vän.
Som sagt. Ingen här kände mig. De känner mig. Den jag är idag, inte den jag var. Det är intressant, fint och samtidigt sorgligt. Vänfamiljen saknas.
Skypedejt
För att försvåra ryktesspridning och maximera kommunikationsmöjligheterna mellan Oslo och resten av världen har jag nu startat en liten blogg. Notera att den ska vara liten och förbli liten. Det där med många besökare var ingenting för mig. Nu tänkte jag bara att alla som vill hålla sig relativt uppdaterade om äventyren ska ha en digital tillflyktsort fullproppad med information om whad is uuup och dylikt.
Här sitter jag i alla fall och är glad, för idag var jag på dejt med världens jävla hunk. Han heter Alexander, och det blev kanske lite knepigt att idka kroppskontakt då vi var åtskiljda av tusen berg och tusen dalar... men jag är rätt säker på att han är taggad att träffa mig igen. Åh, mr Juneblad. Jag saknar dig redan! Jävla Skypedejter. De har alltid en tendens att ta slut.
