Här vet folk bara det du berättar för dom.
En skön sak med den här staden är att ingen här kände mig. De känner mig. De har inte den minsta jävla aning om all skit jag gjorde under gymnasiet, vilka hjärtan jag krossade och hur många som har sårat mig. Här har jag inget bagage. Jag är Tove Andersson. Precis lika blond. Precis lika galet ölhungrig, onödigt positiv, grabbtokig och gnällig men otroligt annorlunda mot mitt umiska jag. Här får jag vara den jag vill vara just idag. Ingen känner till mina hemligheter och mina skelett ligger tryggt i garderoben. Förra veckans strul är inte bästisens ragg från högstadiet eller mammas kompis sons bästa vän.
Som sagt. Ingen här kände mig. De känner mig. Den jag är idag, inte den jag var. Det är intressant, fint och samtidigt sorgligt. Vänfamiljen saknas.
Kommentarer
Trackback
