Utvandraren

Jag försökte se min hjärna som en hårddisk. Man kan bara fylla den med en viss mängd information, sen får man välja om ny information ska få plats eller helt enkelt bara passera mig obemärkt. Det fungerade ganska bra. Tills jag insåg att den delen av hårddisken där informationen jag helst ville radera inte var borttagen överhuvudtaget utan mest bara kortsluten. Nu fungerar den som vanligt och hårddisken är så varm att den bränner mig. Förstår ni hur jag menar? Så känns det. Jag vill bara stoppa huvudet i frysen och kolla om det får mig att sluta älta skiten.

Det är ju så mycket enklare att tänka på en människa som någonting helt logiskt och förståeligt, men sen har vi ju dessa förbannade känslor som kommer och bryter alla mönster. Det är ju det som är det spännande med att vara människa, att ingenting som har med oss att göra är helt logiskt. Man kan förklara förälskelse med vilka fina vetenskapliga termer som helst, men man kan aldrig kartlägga hur. När. Varför. Alla de frågor man ältar. Synd att man inte bara kan stoppa hårddisken i frysen och vänta på omstart.