Utvandraren

Jag har ganska höga halter testosteron i min kropp, har det visat sig med hjälp av blodtester. Är det därför som jag brinner av så ordentligt? Jag höll på att banka skiten ur en tjej på Max igår. Jag slog henne inte men oj vad jag var nära. Är det en myt att testosteron gör dig förbannad och är det därför drama följer efter mig? MMmmmammhmmmhmhhmmhm...

Jag försöker verkligen att vara fri i tanken och sinnet. Jag vill inte placera folk i fack och jag vill inte döma innan jag sett eller träffat en människa. Eller en plats. Stureplan har jag alltid dömt lite i smyg. Att vara en Stureplansprofil är i mina ögon inte att vara en hjälte, det är att vara en människa som tagit tillräckligt många snedsteg och kokainlinor i livet för att hamna i botten på min coolhetslista. Så igår tog min kusin studenten, och vi skulle ut efteråt. Jag var redan två öl före alla andra i spelet så jag tackade självklart ja till en riktigt stockholmsk utekväll. Och vi hamnade på Stureplan.

Emilia var ju fin såklart. Min kära kusin. Men alltså... övriga. Vad fan? Köpa helrör på helrör och bjuda alla bekanta på alkohol. Att köpa 30 drinkar och sedan bara invänta gamarna (töserna). Allt ni har läst om är sant, umebor. Och jag hade världens roligaste kväll. Jag förstår att folk fastnar i det där. Jag gjorde det legendariska dansmovet "veven" ironiskt så många gånger under kvällen att jag till slut på allvar stod och vevade omedvetet. Oironiskt. Sedan drack jag drinkar plus champagne istället för öl plus whiskey och drog luggen bakom öronen så att jag fick en lite stramare frisyr. Allt detta går att skylla på fullpackat dansgolv där luggen var ett hinder och att jag blev bjuden, men likförbannat så stod jag ju där. Finklädd i stramt hår med en drink i handen och en hand på rumpan, vevandes klockan fyra på morgonen.

Kan det vara så att det är så folk fastnar? De börjar ironiskt och fastnar där? Jag hoppas på det i alla fall. Jag önskar ingen att födas på det där viset. Och så fri var visst jag i sinne och i tanke.

Idag var jag hos bland annat gynekologen. Nej, grabbar. Jag kommer aldrig förstå hur det känns att bli sparkad i pungen. Men ni kommer heller aldrig att förstå hur det känns att fläka ut sig på ett obekvämt bord och låta en man skrapa efter slem på din livmodertapp. Sluta bitcha.

Varje jävla söndag går jag på Blå. Blå Blå Blå. Världens bästa Blå där ingen kan vara ledsen. Igår dansade jag och Siglinde hela natten och idag har jag ont i fötterna. Och huvudet. Men inte i bröstkorgen och det känns väldigt bra. Efter några glas vin och diverse antal cigaretter kan man anse sig ångestlindrad. Jag gick på Blå and I'm no longer blue!

Igår blev en helt sjuk kväll för mig. Jag och Nina spontanspelade tre låtar på Musikens dag, sen drack vi med Emma och drog på partysvensk-fest. Sen fick jag ett sms som krossade mitt hjärta och jag gick hem. Jag lyckades inte sova en blund och nu sitter jag här. Helt. Jävla. Förstörd. Det är okej att vara svag, men det är inte särskilt kul. Man glömmer hur det känns att vara ledsen när allt är bra. Varför kan man inte bara lära sig att uppskatta det man har istället?

VEM?! Alltså... jag finns tydligen på den där himla otrohetssajten Victoria Milan. Någon har skämtat och gjort en profil till mig där. KUL! Jag har trettio meddelanden från kåta gifta norska mansgrisar vars fruar inte fattar att de försöker ligga med en tjugo år yngre tjej. Smaskens. I'm gonna kick some ass. Och personen som har fyllt i personuppgifterna känner mig faktiskt pinsamt väl. VEM VARE SOM REJPA?!