Utvandraren

Jag är och har alltid varit en bitch. När någonting går riktigt fel kommer fingret fram, rösten ändras jag blir den där våldsamma oömma arga. Om någon behandlar mig som något mindre än den människa jag är. Om någon är orättvis mot mina vänner. Om någon tar på mig bara för att jag är kvinna, eller stirrar på mina bröst som att det vore deras rätt att ofreda mig. Då åker knytnävarna fram, ciggen lämnar mungipan och fräser plötsligt på backen, väskan och värdesaker kastas på närmaste bundsförvant och kom an då. Ditt svin. Försök det där en gång till så ska vi se hur kåt du är när tänderna slår i backen. Jag är inget offer, och det är jag stolt över. Även om jag har en tendens att överreagera och skrämmas i onödan. Utsätta mig för fara trots att det är en strid jag inte måste ta.

Jag är inte ensam. Vi finns överallt därute, vi som tycker att så många har så fel. Vi som brottas med viljan att älska alla och samtidigt förbannar så många för att de gör det så jävla svårt att att älska dem. Bitches och bitchos. Ett litet råd som har tröstat mig. Det är inte meningen att alla ska komma överrens med alla. Vi är alla olika, och det är stört omöjligt att klicka med alla människor du möter. Man kan inte älska alla. Men man kan respektera alla, och det är det som är det viktigaste. Att faktiskt inte banka skiten ur folk bara för att de tänker annorlunda, utan ta tre djupa andetag. Knyta nävarna i fickan. Acceptera och respektera. Men ändå, såklart, stå för sin egen åsikt och bara notera hur otroligt lyckligt lottad du är som inte är lika puckad.