Utvandraren

Var på konsert igår. Det var ett äventyr. Berättar om det sen. Nu är jag bakfull och vill dö. Någon som kan tänka sig hålla om mig en stund?

MIN HÖST ÄR RÄDDAD!!!!! AMERICAS NEXT TOP MODEL HAR BÖRJAT IGEN!!! OCH DET ÄR EN ALLSTAR-SÄSONG, MED ALLA GAMLA FAVORITTJEJER SOM INTE VANN I ETT OCH SAMMA HUS! ÅH HERREGUD!!! JAG ÄR SÅ JÄVLA LYCKLIG!!! Det här är så tjejig jag kan bli.

"Jag blev bjuden på vin. Och vin. Och vin. Och vin. Och vin. Shit vad mycket vin jag har druckit. Jag är lite full. På vin. Killen var för gay för mig. Men det gör inget, för han hade vin och man måste ju få knulla också. Som du brukar säga Tove, man måste underhålla underlivet!"

Ja. Jag har lyckats. Jag har lagt undan pengar i överflödets huvudstad. Staden där unga outbildade inkompetenta människor tjänar så mycket pengar att de kan göra vad fan som helst. Det är inga problem för en artonåring att sponsra ett heroinmissbruk eller ett par silikonpattar. En massa tusen har jag lagt åt sidan trots att det dricks så jävla mycket öl, röks så jävla mycket cigg och liggs med så jävla många horor. Hur har jag lyckats? Hur har jag gjort det? Några små knep har jag allt.

- Köpt nya skitdyra svinsnygga skor (kängor)

"Tio minuter till. Bara tio minuter till." När jag ska väcka någon som i två timmar klämt ur sig "Tio minuuuuteeer! Jag lovar. Bara tio minuter till!" har jag några metoder för att få personen ur sängen. Personen har uppenbarligen redan ignorerat sin hörsel och struntar i alarmklockor och tjat. Det är omöjligt att få en sovande person att äta någonting. Mina lösningar är enkla. Baka ett bröd, koka en kopp kaffe. God morgon, sömntuta.

Någon jag brukar sova över hos ganska ofta bor mitt i Oslo Sentrum, vid Brugata. Där ligger Svenska föreningen. När vi sitter i hans sovrumsfönster och tittar ut över den tätt trafikerade gatan ser man rätt in i deras fönster om man vill. Jag vill inte egentligen, men ibland måste man bara. Mitt emot sitter en naken tjej i sitt fönster och röker. Hon bara tog av sig alla kläder. Mitt sällskap berättade att hon brukar titta på porr ibland. Det vi kan skåda är fan sånt som folk brukar betala för att se på internet, och där. Rätt över gatan. Gratis. Vem är du egentligen?

Jag saknar att gå ut i skogen och inte höra annat än suset av löv. Jag saknar att vakna av fågelkvitter snarare än sirener. Jag saknar att promenera i timmar utan att vara på väg någonstans. Jag saknar att äta middag med familjen i det lilla iskalla radhuset. Jag saknar att ligga i snön och blicka upp mot en klar stjärnhimmel. Jag saknar midnattssolen som aldrig går ned. Jag saknar att vara alldeles för många på en studsmatta och nästan göra illa benen av alla dubbelstudsar. Jag saknar att smyga ut och klottra ner stan. Jag saknar den illrosa Scharinska villan och alla vänner man var där med. Jag saknar norrländska vinterdagar med solsken, frostbitna kinder och helt sinnessjukt stora vinterjackor. Jag saknar svenska sedlar och allt billigt man kunde köpa för dem. Jag saknar quorn, sojaprodukter och billig frukt. Jag saknar mitt språk.

Men. Jag skulle inte byta ut Oslo mot Umeå. Jag kan inte åka tillbaka. Jag har tänkt tanken tusen gånger, men det är omöjligt. Att lämna den här fantastiska staden mot något som känns avslutat och bortgjort är ju bara idioti. Jag kommer och hälsar på, men jag vettefan om jag flyttar tillbaka alltså. Jag måste sluta bete mig som att jag är här på semester och bygga mig ett hem.

Ja, fast nä. Inte riktigt. Men jag gick och la mig TIDIGT. Klockan elva typ. Vaknade AV MIG SJÄLV. INTE BAKFULL. Inga pipande rökarlungor, inga uttorkade läppar. Hälsosamt leverne, gott folk. Jag tog ansvar för min torsdagskväll och räddade min fredagsmorgon. Idag blir en nydlig dag.

Salladen vi köper ser plastig ut. SER den bara plastig ut eller är den gjord av plast? Hälsningar tjej som undrar.

Det första Anna-Karin säger och gör när jag berättar att jag lämnat köttmarknaden och skaffat mig stadigt umgänge är inte att hon säger grattis. Hon frågar inte hur det känns. Hon klämmer ur sig ett saftigt "Åhhhhhh!!!" och frågar istället när vi ska bli officiella på Facebook. Ah. Nej. Lite nämd på bloggen blev han ju nu såhär en tid senare men lilla vännen... Gumman. Gillar dig ändå.

Förlåt. För att bevisa att jag verkligen menar det lägger jag upp en bild på två mopsar utklädda till varmkorvar.