Utvandraren

Jag saknar att gå ut i skogen och inte höra annat än suset av löv. Jag saknar att vakna av fågelkvitter snarare än sirener. Jag saknar att promenera i timmar utan att vara på väg någonstans. Jag saknar att äta middag med familjen i det lilla iskalla radhuset. Jag saknar att ligga i snön och blicka upp mot en klar stjärnhimmel. Jag saknar midnattssolen som aldrig går ned. Jag saknar att vara alldeles för många på en studsmatta och nästan göra illa benen av alla dubbelstudsar. Jag saknar att smyga ut och klottra ner stan. Jag saknar den illrosa Scharinska villan och alla vänner man var där med. Jag saknar norrländska vinterdagar med solsken, frostbitna kinder och helt sinnessjukt stora vinterjackor. Jag saknar svenska sedlar och allt billigt man kunde köpa för dem. Jag saknar quorn, sojaprodukter och billig frukt. Jag saknar mitt språk.

Men. Jag skulle inte byta ut Oslo mot Umeå. Jag kan inte åka tillbaka. Jag har tänkt tanken tusen gånger, men det är omöjligt. Att lämna den här fantastiska staden mot något som känns avslutat och bortgjort är ju bara idioti. Jag kommer och hälsar på, men jag vettefan om jag flyttar tillbaka alltså. Jag måste sluta bete mig som att jag är här på semester och bygga mig ett hem.