Utvandraren

Jag tror på det goda i människan. Att alla egentligen vill väl. Men det är så sjukt jävla fucked up att tänka så, för det innebär ju att alla som är riktigt jävla dumma i huvudet någon gång i livet har gjort ett val. Nej, nu vill jag inte vara snäll längre. Nu vill jag bli en riktigt jävla elak jävel, för att rätta till balansen. Jaha. Alternativet är att människor föds mer olika än uppenbara genetiska skillnader, som hudfärg och kroppsform. Att man kan födas elak. Det är också en jävligt störd tanke. Att några av dom ungarna som ramlar ut ur sina mödrar tar en första titt på världen, ser en stor hårig fitta och tänker "Mums! Sådana ska jag börja trycka in min pillesnopp i utan att tjejen vill det. Fan vad trevligt. Helt rätt framtid för mig, känner jag." Och det är en jävligt äcklig tanke. Så frågan är ju. Varför tänker jag alls? Överhuvudtaget. Min hjärna är överbelamrad med gamla sorger och hemskheter som jag egentligen borde tänka på. Och här sitter jag och funderar på helt andra grejer. Folk borde kanske sluta prata med mig om sina problem, så att jag kan ta tag i mina egna. Men då skulle jag känna mig som en dålig människa, och då kommer det tillbaka igen. Ruta ett. Ruta noll kanske till och med. Ibland, när jag har otur, är det ruta minus 35.