Utvandraren

Mitt rum är en bubbla. Ett skyddande hölje dit inga gäster kommer oinbjudna. Min säng är inte en plats att lägga sig, det är en plats att landa. Täcket värmer på vintern och försvårar myggornas gedigna arbete att äta upp mig om de ljusa sommarnätterna. Efter dessa nätter släpper mitt lilla fönster in det dagsljus jag behöver för att vakna. Dörren på glänt förser mig med ljuv kaffedoft och oförsiktiga helhjärtade kompisskratt. På golvet ryms mina kläder och ligger som på utställning. Brädorna fungerar som nattduksbord och garderob, med gamla tekoppar fulla med fimpar och vattenglas med Resorbrester. Där har jag spritt Alvedon som gräsfrön.

På min kudde syns spår av alla jobbiga nätter. Läppstift och ögonbrynspenna. Skulle jag ta en tugga skulle den säkerligen smaka parfym och salt med en hint av tandkräm. Lakanet är skrynkligt, och jag är obeslutsam till orsaken. Har jag ensamt knutit ihop mig, eller har en besökare hjälp till? Jag vet inte. Jag vet väldigt lite. Här inne behöver jag inte veta någonting. Jag tycker om mitt lilla utrymme. Här har jag älskat. Bråkat. Gråtit. Kramats. Skrattat. Sjungit. Spelat. Hatat. Spytt. Mitt eget jävla lilla krypin liksom.