Utvandraren

Varför tar folk en aldrig på allvar? När man redan i början av flörten förklarar att man absolut inte vill ha ett förhållande och att man inte kan laga mig, då jag faktiskt inte är trasig. Jag är bara en tjugoettåring som inte längtar efter en familj. Jag tycker inte om trygghet. Jag har vantrivts i alla förhållanden jag någonsin haft. Självvald singel, och en glad sådan. Jag drömmer inte om myskvällar i soffan med lösgodis och kramfest. Jag drömmer inte om att sova och vakna med en till person i sängen. Jag drömmer inte om parmiddagar, handhållning och kompromisser. Jag gillar att ha soffan och sängen för mig själv. Äta middag ensam så att det inte spelar roll om man smaskar. Ha mina händer för mig själv så att de slipper bli svettiga och kladdiga. Skapa egna lösningar på egna problem.


Det här är ju ingen ovanlig ståndpunkt. 99% av alla tjugoettåringar jag känner tänker ju samma sak. Men just dom killarna jag träffar är så jävla seriösa och giftassugna. Kanske borde träffa killar i min egen ålder istället. Aja. Än så länge, bara låt mig vara. Jag är en bra kompis. Njut av det istället.

Jag gillar att sjunga live. Jag gillar mina vänner. Nu ska jag sjunga live med mina vänner på hemmaplan. Umeås annandagsfest blir gästad av en blond jävel. Läskigt och kul.

Igår sa jag till Emil att jag hade en dålig magkänsla när jag gick till jobbet och att vi borde se resultatet när jag kom hem. När jag kom hem var jag jätteglad. Det hade gått superbra. Vi dansade dubstep på toaletten och såg trailers till skräckfilmer för där får man se allt det läskigaste.

Nu ska jag till jobbet. Det kommer gå bra. Jag har gjort det tusen gånger förr. Ändå har jag ont i magen. Som att jag INTE skulle klara det. Då slog Emil på en låt. Han är duktig på att trösta mig. Everything's gonna be alright. Ikke sant.

Kaffefinsmakandet har gått överstyr. Nu smakar mellanrost bara piss. Hellre det än inget kaffe alls, men jag klagar för varje klunk.

Jaha, så nu ska ni börja skjuta kuken av killar och ta över världen. Fan vad otrevligt. Kan ni inte göra en lite snällare revolution istället?

There's a party in my papapapapants. Den är inte ens skriven, men vi sjunger på den hela tiden.

Sov tolv timmar. Det var nog nödvändigt. Bara att inte ställa väckarklockan, att unna sig sovmorgon. Inga måsten, inga krav, ingen prestation nödvändig. Befriande. Idag ska jag göra exakt vad jag vill. Kaffe, cigg, öl, vänner.

Jävla pissdag. Jävla pissliv. Jävla piss. Jag är så jävla trött, heeela tiden. Jag sover dåligt, hjärtat slår för fort och magen gör uppror. Jag mår illa hela tiden. Äter ingenting ena dagen, vaknar hungrig och äter ihjäl mig dagen efter så att jag inte orkar äta någonting alls dagen efter det. Det är mörkt och kallt. Så fort jag inte jobbar ligger jag bara på soffan och mår dåligt. Jag saknar solen, jag saknar familjen. Det är alltid någonting som måste göras. Brev som ska postas, mat som ska handlas, vänner som ska ringas. Det är kanske en dag i veckan jag inte känner prestationsångest. Alla andra är så jävla duktiga. Jag är så jävla trött. Stress tjugofyrasju. Jag vill sluta röka men jag orkar inte ens det. Säger någon någonting negativt till mig när jag har en sådan här dag så vill jag bara krypa ner och gömma mig under ett jävla duntäcke och inte titta fram igen.


Okej. Egentligen kanske inte varje dag. Klart att jag har bra dagar och dåliga dagar. Livet går upp och ner. Men just nu, just den här perioden är verkligen ingenting som jag vill att det ska vara. Det är bara stök. Sorry om det går ut över någon, det sista jag vill är ju att få någon annan att känna sig hopplös.